Anne-Sophie Blytt

Malerier

6. februar 2010 – 28. februar 2010

Anne-Sophie Blytt (f. 1953, bor og arbeider i Bergen) har gjennom en årrekke konsentrert seg om «det rene maleri», utført i det klassiske mediet eggtempera. Blytt er utdannet ved Vestlandets Kunstakademi fra 1977 til 1982 – med lærere som Marianne Heske og Morten Krohg. Hun er innkjøpt bl.a. av Nasjonalgalleriet, Bergen Billedgalleri og Johan Stenersen og har utført en rekke utsmykninger, bl.a. av Gullfaks C-plattformen, Oseberg C-plattformen og Bergen Landsfengsel.

Utstillingen er støttet av Norsk kulturråd og Bergen kommune.

I 2009 ble et av hennes store malerier valgt ut av kurator Tommy Olsson til Vestlandsutstillingen. Olssons interesse for hennes arbeider har også ført til at han har skrevet forord til katalogen for hennes utstilling i Christianssands Kunstforening i 2008:

TOMMY OLSSON: ATT KARTLÄGGA KOSMOS

- ett par reflektioner runt Anne-Sophie Blytts måleri

«Det finns ett måleri som på sätt och vis har varit med oss hela tiden, som en slags underdiskurs. Ett lågmält, nonfigurativt landskap, allerstädes närvarande, som alltid ger sken av att fortsätta utanför sin egen manifestation. Som om dukens eller pannåens begränsningar bara ger oss möjlighet till att se en liten del av det. Alltid undflyende, och nästan aldrig insisterande, blir det naturligtvis ofta ignorerat i en värld som domineras av sensation och visuell chocktaktik. Men, stoppa upp ett par sekunder och du inser att - ja - det har alltid varit där, och att det är något betryggande med det, att på sätt och vis innebär det också en tröst att det obehindrat fortsätter i sin egen takt.

Jag har alltid beundrat dom som gör det här jobbet. För det tar en del tid - nästan all tid, om vi ska vara uppriktiga - och i långa perioder måste det upplevas som förbaskat otacksamt, men det gör ont att försöka föreställa sig vad vår bildvärld, eller för all del; vår värld, hade varit utan det. Och där vi är nu, (tidigt i 2008, men det hade varit samma sak för 10 eller 20 år sedan), tar vi allt för ofta det nonfigurativa måleriet som en vardaglig självklarhet - något som hänger som dekoration på cappucinobarernas väggar som en del av pittoreska inredningen, eller befinner sig långt borta i periferin på en konstförening som gud har glömt, där det blir pliktskyldigt noterat på några rader i lokalpressens bakersta sektion. Något som vi inte lägger märke till i det visuella larmet som omger oss, med mindre vi uppsöker det på eget initiativ. Ett kontemplativt måleri som kan kosta på sig att vänta, medvetet som det är om vad det bär med sig. Och där ligger naturligtvis mycket av dess styrka och förmåga till kommunikation; just att det kräver vår koncentrerade blick för att överhuvudtaget finnas, någonstans på ett plan mellan religiös erfarenhet och ickeverbal uppriktighet där det etablerar en form för förtrolighet mellan betraktare och verk som inte utan vidare låter sig förklaras. Ett ansvar som fördelats fifty-fifty mellan den seende och det som ses; ett måleri som alltid verkar syfta till att tala med, i stället för att tala till.

Anne-Sophie Blytt kan vid ett första ögonkast kanske placeras i denna stillsamma traditionen, eller i alla fall i marginalen av den. Och kanske också utanför den. Framför allt eftersom dom här bilderna inte heller insisterar på din uppmärksamhet, och du därför blir tvungen att möta dom halvvägs. Men gör du bara det står det snart klart att det inte är helt så meditativt och stilla som du först trodde. Det här måleriet är inte uteslutande informerat av sig själv, och verkar alltid accelerera ut mot något vi ännu inte känner till. Det som först verkade vara former du instinktivt trodde byggde på associationer framstår plötsligt som raka motsatsen; former som aktivt och medvetet försöker lösriva sig från associationerna. Färgerna, som låg i ett dämpat tonläge till att börja med, lyser plötsligt i mörkret, intensiva och vibrerande. Och kontrasterna är större nu. Och du vet att det här är ett måleri som tar lika mycket som det ger tillbaka. Men det är aldrig en självklarhet. Det kan verka som om det bygger lika mycket på sin egen kortslutning som på sin närmaste historia - som om det medvetet försöker sabotera det man tror sig veta. Det du ser är inte vad du får. Och det du får är inte nödvändigtvis vad du ser. Ja, ibland är det mer desorienterade än vad som egentligen borde vara möjligt; det du ser är inte alltid vad du faktiskt ser.

När hon - nämnt som ett belysande exempel - ger sig i kast med något så fundamentalt och sedan länge etablerat som färgfält avgränsade med maskeringstape, ligger den abstrakta expressionismens erfarenheter bara där som en försiktig resonans långt i bakgrunden för en mer personligt färgad lekfullhet. Ett i grunden vänligt tonfall där bildernas inneboende logik konsekvent sätts helt ur funktion. Det är nästan alltid något som stör det första intrycket av en universell geometrisk ordning; linjer som viker av åt ett annat håll, eller former som lämnats oavslutade i ett i övrigt regelbundet mönster. Inte ens färgerna beter sig helt som man förväntar sig, men det kan till viss del bero på att det föredragna mediet är tempera; som alltid har varit en lätt oberäknelig metod att binda fast pigmentet på. Och kanske det också ligger något nästan materialfetishistiskt i det valet? Närheten till materialet är trots allt ofrånkomlig när du står och river färgen själv, och nyanserna förändrar sig omärkbart beroende på hur mycket av den ena komponenten eller den andra man använder sig av. Över tid blir det också en integrerad del av en själv, något man faktiskt är snarare än något man gör. En symbios mellan person och material som kanske annars bara förekommer bland musiker.

Och resultatet fungerar ju också ofta som en instrumentalmusik för ögat, även om jag inte vill gå så långt som att placera det i en given musikalisk kontext - allt för många har försökt nagla fast det abstrakta måleriet på jazzen, alltså, och det är inte helt där Anne-Sophie Blytts bilder hör hemma. Om man absolut vill lokalisera ett musikaliskt släktskap blir Erik Satie det närmaste man kommer. Samma precision, samma välmenande brott mot konventionerna, samma utnyttjande av tystnad som en rytmisk komponent. Men det är ändå by a far stretch; som ett tänkbart soundtrack - kanske det enda tänkbara, egentligen. I själva verket hör du bara dig själv här. Ganska klart och tydligt, som om bilderna agerar förstärkare för vad som redan är där. En struktur som gradvis blir mer osäker och som när som helst kan upplösas i en svärm av fragment. Det sker hela tiden, och t o m fragmenten - när dom förekommer - verkar vilja ge sken av en regelbundenhet i det att också dessa etablerar ett mönster som bryts tvärt.

Inte våldsamt eller demonstrativt, men nästan halvt dolt, som vore det ett internt skämt, eller en hemlighet man inte får lov att föra vidare. Som betraktare börjar jag aktivt söka efter det i alla bilder efter att ha lokaliserat det i det första - och jag finner det inte alltid, för vore det konsekvent ville också det utgöra ett mönster, och att bryta mönstret verkar vara en grundläggande princip här - därför att det är min ingång till en dialog med det här arbetet, och något som gör det sympatiskt i mina ögon. Men det är möjligen en personlig preferens, för det handlar om ett generöst konstnärskap, och det finns gott om tänkbara infallsvinklar till det.

Man kunde till exempel lika gärna förhålla sig till den grad av historiemedvetenhet som utmärker vad som ligger i den kontinuerliga rörelsen vidare; att det är så påfallande processorienterat och i stadig utveckling. Att det inte bara förnekar modernismens död, men också antyder att man lika gärna kan datera dens födsel till vår egen. Just som något som alltid har varit med oss, alltid helt och hållet det samma och alltid radikalt annorlunda. Det är inte många direkta konsthistoriska citat att finna här alltså, och det är heller inte nödvändigt. Det här arbetet drivs vidare av den paradoxen; att det först kan ses i förhållande till sin egen historia genom att slita sig lös från den och köra ut i ett outforskat landskap. Kanske det är det som utmärker ett gott konstnärskap överhuvudtaget, när jag tänker efter, men när det gäller måleri i allmänhet, och det nonfigurativa måleriet i synnerhet, har själva mediet fått ta en del saftiga smällar sedan det eruptiva 80-talet. Dom senaste åren har det på sätt och vis fått en slags renessans, men det hänger fortfarande ett klibbigt ironiserande spöke fast vid det - det är svårt att måla på allvar och komma undan med det, och det har kanske ännu inte sjunkit in helt i samtiden att det faktiskt ska vara så. Under lång tid (läs: 1990 - 1999) var det dessutom helt översett. Men samtidigt, i det tysta, fortsatte det. Som alltid. Det har aldrig lämnat oss. Och det kommer heller aldrig att lämna oss. This is who we are.»

Galleri Langegården, Straumeveien 17 A, 5073 Bergen. Tlf. 41 42 09 50. Åpningstider: onsdag - søndag 12 - 16, og etter avtale.